Det ryms mycket i en skalle

Hur mycket kan man älska ett barn? Hur långt är jag beredd att gå för Egil? Hur jävla långt som helst, och det inser jag nu. Inte förrän nu har jag förstått mig på dravvlet som kommit från alla föräldrar genom alla år, och något som jag tyckt har låtit mest corny, konstlat och sentimentalt. Det är det fan inte! Och det inser jag också nu. Det är allt annat är konstlat. Det är äkta jävla kärlek.

Egil kan hålla mig vaken ett helt dygn, eller sova varannan timme eller en kvart i taget och jag känner hur surheten och frustrationen bubblar inom mig för att mina ögon är som en jävla käppkines. Bara jag lyfter upp honom i famnen och han ligger där och tittar på mig, snusar lite och lipar med tungan så smälter jag och batterierna laddas igen. Det behövs inte mycket märker jag. Då kan jag vara igång ett dygn till utan problem. Det är nämligen inte för min skull, det är för hans - och jag gör det så gärna.

Det är konstigt hur snabbt ögonen vänjer sig vid att vara grusiga. Jag vet att jag kommer sakna den här tiden sedan, så det är bara och tänka att det är övergående och samtidigt njuta i nuet.
Även om jag inte får sova, så får jag ynnesten att vara nära min son varje dag. Varje jävla dag. Åh vad det bubblar i mitt bröst när jag läser de orden.

Nicke gjorde mig till den lyckligaste tjejen i denna värld, när han gav mig ett barn. Det tog lång tid att komma hit, men nu när jag väl är här säger jag till er; Det var det värt, ge inte upp hoppet.