Det ryms mycket i en skalle

I mina ögon gör det helt desamma att juli har regnat bort, jag har ändå jobbat bort hela månaden känns det som. Enda månaden det här året som jag jobbar nästan heltid. Jag och Nicke har omkastade roller där han är hemmapappa och jag knappt hinner umgås med mitt barn. Han är hemma och ser alla små små nyanser av utveckling, skickar glada tillrop via sms och härliga bilder via mms. Och mitt mammahjärta längtar.

Förstår nu hur Nicke känner sig när han knappt har tid att vara romantisk i dörren vid alla dessa avsked, för klockan tickar och man ska bara iväg, iväg och iväg. Tusen pussar på Egil och så iväg. Igen. Hem sent, sova och hinna umgås. För sedan ska man iväg igen! Fan. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill vara hemma - hemmafru kanske?

Nåja, man får tänka på stålarna. Och att Nicke har en VÄLBEHÖVLIG pappaledighet och semester hemma med sin son. Det är honom väl förunnat. Jag jobbar och sliter häcken en stund för min sketna karriär, som jag trots allt är rätt stolt över för innan jag vet ordet av är jag mammaledig igen. Året ut. Kan ni förstå?

Underbart. Allt för min familj.

Och på fredag bränner vi iväg på bilsemester till Sthlm. Om allt går som det ska. För man vet ju aldrig med kids...