Ordning och reda.
Skura golvet runt sopskåpet i köket. Gnugga fläktkåpan ren från fett och diska ugnsplåtar. Inte direkt sysselsättningar som jag hoppar högt av glödje för att få göra. Och alla som känner mig vet hur mycket jag tycker om att lata mig egentligen. Men dessa sysslor är ack så nödvändiga. För det är inte bara jag i det här hemmet längre.
Vi är en familj nu. Och med det åtagandet kommer ett stort ansvar.
Latdagarna är slut nu, för med en familj i hemmet så känns det som att man måste ha ett rent hem som är i ordning. Hade det bara varit jag och Nicke hade jag säkert bara glott på sopskåpet i köket ett par sekunder, suckat och sagt till mig själv att det gör jag en annan dag när det inte är måndag och jag känner mig lite nere och sur.
Jag vet inte var den här ansvarskänslan kommer ifrån? För jag tror absolut inte att Egil skulle lida om det fanns lite skit i hörnen, så länge han får allt han behöver. Men det kanske handlar om trivsel? Att det ser illa ut med ett smutsigt och oordnat hem med ett barn i huset. Jag ser en överdriven skräckbild i huvudet hur soctanter kommer på oannonserat besök och missnöjt och rynkande på näsan inspekterar våra smutsfläckar.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Oj så jag känner igen mig! Fast jag lider nog lite av ocd vad gäller att städa...kan nog inte riktigt slappna av om det är rörigt och skitigt...och dessutom är lillan supersnabb på att stoppa saker i munnen, och tycker nog att det finns bättre saker att provsmaka än skräp o dylikt...:)
Men kontentan är: sjukt tråkigt att städa, men satans vad skönt det känns när det är gjort!
Postat av: Jimmy
Ordning och reda, nu talar vi mitt språk :)
Postat av: Lakrits
Hahaha, ja aktarej ;-D
Trackback
